Årets stora utmaning blir skarndäck.
Renskrapning och slipning. 3 gånger betsning med lätt slip mellan sista omgångarna. Och sedan lackning med så många lager vi mäktar med.
Här med skotsk experthjälp – Fergus Grant in action!

Det här är ju lite av ett pojkprojekt så det är klart att vi måste ha våra grabb-räcken i ordning…Så var det sjösättning den sista april. Nervöst som vanligt men vi hade kört med våta trasmattor mellan skotten under april och det visade sig mycket effektivt. Hon läckte nästan ingenting!!Å visst blir hon extra fin när hon väl är i vattnet.Kära träbåtsnördar, nu undrar ni förstås hur sjutton vi kan få henne i så fruktansvärt flådigt skick. Så därför gott folk, skall vi nu avslöja vilka mirakelmedel och hokus-pokus metoder vi använder för att få henne så grymt grann (men också för att vi själva skall komma ihåg till nästa år..)Efter lätt slipning lägger vi på Jotuns Nonstop VK svart bottenfärg under vattenlinjen. Den har visat sig fungera utmärkt under 2 tidigare säsonger. Båten har en yta på 19,2 m2 under vattnet så med en inte föraktlig spädning räcker en 2.5 liters burk till två strykningar.

Skrovet slipar vi lätt med maskin och 240-papper. Har färgen släppt någonstans lägger vi lite Internationals Pre-Kote grundfärg och spacklar upp. Vi målar skrovet med Internationals TopLac 001 Snow White. Vi stryker endast en gång där Ulf först rollar färgen i längsriktningen och Petter kommer direkt efter och planstryker i lodrät riktning. Det vill gärna bli grymt bra.

Därefter lägger vi en vattenlinje som vi sökt harmoniera i kulör med det mahognybruna i överkanten på skarndäck. Det blev två strykningar med en vanlig alkydoljefärg – Jotuns Lady Classic 40 – bruten till NCS 5040-Y60R. Här funkar vanlig vit maskeringstejp även om den är lite räfflad så att små färgstreck kan flyta under tejpen. Den oranga tejpen sluter ju helt tätt men den är å andra sidan svårare att få snyggt sväng på. Den dyra blå maskeringstejpen använder man ju om den ska sitta på under lång tid – typ några veckor. Limmet släpper lätt ändå från underlaget.

Guldranden högt upp på skrovet målar vi med 18 karats guldfärg. Det är faktiskt den dyraste utrustningsdetaljen på hela båten… nä nu jag skoja lite, det är faktiskt vanlig guldfärgad plasttejp. Men den ger ett ganska flashigt intryck.

Uppe på däck har vi mahogny i skarndäck, i mittfisken samt för- och akterlucka. I år beslöt vi att slipa ner skarndäck till trärent och lacka om eftersom det var ganska ojämnt färgat och inte så snyggt. Vi tog bort den gamla lacken med 60-papper och finslipade med 120- och 240-papper.Vi använde excenterslip till detta. Det är ganska noga med slipningen om man skall lyckas med nästa steg – betsningen.


Vi har provbetsat mahogny med de vanligaste båtbetserna Hempels Mahognybets, Internationals Båtbets och Epifanes Classic Mahognybets. Vi tycker nog att Hempels produkt passar vår båt bäst då det förstärker den varma mahognybruna färgtonen i träet. De andra betserna har en blåton i sig – särskilt Internationals – som inte passar oss så bra. Hempels bets tränger också bättre in i fibrerna och ger träet liv. Men som alla vet är ju baken delad – precis som smaken. I vilket fall är det vår erfarenhet att gnida in betsen med en trasa – det ger den jämnaste finishen. Vi betsade skarndäck tre gånger plus att vi tillsatte 10% bets till lacken i den första strykningen. Allt för att få en djup varm ton som stämde med den övriga mahognytonen ombord. En lätt putsning med 320-papper mellan betsningarna kan man göra för att ta ner eventuella fibrer som rest sig i träet.

Så lackningen – det är ju en vetenskap för sig. Vi lär oss för varje år vi rustar båten men det handlar ju om att få lätt flyt i penseln när man lägger på samtidigt som man inte har för mycket lack så det rinner. Har man slipat trärent så är det ju många lager som gäller – på skarndäck hade vi sex (6 !). De första strykningarna blir med utspädd lack (50 å 25%). Mellan strykningarna slipar vi lätt med 320-papper och torkar av dammet med rödsprit. I år prövade vi med att också torka med klibbduk inför sista strykningen. Men jag vet inte.. kanske lite overkill.
Vi använder Epifanes klarlack då vi tycker att den har fin färgton, bra utrinning och lagom lång öppettid (innan den torkar). Vi har provat Rylard men kärlek uppstod inte – men det är säkert en vanefråga.
Vi nördar också till det med Omega lackpenslar (lite dyra) som håller mycket lack, sprider jämt och inte släpper hår. Dom tvättar vi ur med lite diskmedel innan användning för att få bort alla partiklar – men partiklar får man ju ändå om man lackar ute! Bra grej är dock att inte lacka direkt från burken utan ha ett mellankärl – om skit kommer i lacken. Mellan strykningarna får penslarna stå i lite rå linolja.

Övrig underhållslackering gör vi med en 240-pappersslipning, avtorkning med rödsprit
och ett eller två lacklager. För att öka mahognytonen kan 10% Hempels bets tillsättas lacken. Det blir fint.

Däcket är obehandlad teak vilket vi tycker är både snyggt och praktiskt. Det ger bra fäste även när det är vått. Vi skurar det varje år med oxalsyra för att hålla rent och blekt. Oxalsyra är en svag syra i pulver/kristallform som man handlar i en välsorterad färgaffär – till halva priset jämfört med olika marina “teak cleaner” produkter som i princip också består av oxalsyra. Behandlingen sker helst en lite fuktig, molnig, gärna småregnig dag då däcket först blötts ner rejält – helst med sötvatten. Sedan sprids oxalsyran ut med t.ex. pensel över däcket och skall då vätas av underliggande fukt. Den bör ligga på i 15-20 min och helst ej bli torr (verkar sämre). Sedan skurar man hela däcket med en vanlig skurborste å sötvatten, tvärs mot fibrerna. Efter spolar man rent – helst med sötvatten då saltvatten ofta ger saltränder. Man kan behöva eftertorka med trasa för att få bort allt men det blir jättefint, silvrigt trä.

Rufftaket målar vi med samma teknik som skrovet och använder även här Internationals TopLac 001 Snow White.

Och till sist…. den allra viktigaste komponenten för ett lyckat arbete – kaffe. I tid och otid. Gärna Zoegas Hazienda Kravmärkt – men är man riktigt sugen slinker de flesta sorter ner.


Skötsel av insidan beskriver vi ett annat år – bara för att ni alla ska något att se fram emot. So long och ha en skön seglingssommar!!

Vad vi får vänta på den seglingssommaren! En gäckande motor blir vårföljetongen. Till slut efter att ha bytt allt gällande bensintillförsel och ett antal samtal med Kenneth på KA marin (vid kvällstid i TV soffan, enligt önskemål) så lokaliseras felet till tändkabelns kontakt vid magneten inne i motorn. Startskiva och svänghjul monteras bort och tändkabeln klipps av en bit, rengörs och skruvas tillbaka. Så här det ser det ut när svänghjulet är borttaget. Allt är rent och snyggt i en nyrenoverad Vire. Kenneth har värmt på en krympslang där tändkabeln gör en 45 gradig vinkel ner i kontakten. Lite bökig att kränga bak utan att skada.
Vi skruvar ihop allt ihop och startar… den surrar på utan att stanna! Lycka.